vibramfivefingerz.com

Snart ger jag upp

admin — Wed, 18 Jan 2012 14:47:37 +0000

Det är helt sjukt det här egentligen. Nu har jag hållit på och ätit nyttigt och tränat och räknat kalorier som tysk major här i flera månader och ändå har jag knappt gått ner någonting. Hur irriterande som helst. Jag har alltså följt ett stenhårt schema men ändå så har det inte hänt nada. Eller jo något kilo här och där har jag väl tappat men jag har inte kommit i närheten av det resultat, alltså det sämsta möjliga resultat jag räknat med och definitivt inte av det jag hoppats på. Nej, jag behöver nu något som sätter fart på min fettförbränning med besked. Det kan inte fortsätta i den här takten då kan jag lika gärna sitta kvar i soffan och svulla pizza och röka gula Blend. Nej, det tänker jag förstås inte göra. Jag yttrar bara några ord av besvikelse här. Men det måste ju finnas något annat som funkar.

Konsekvens. Nej tack

admin — Sun, 15 Jan 2012 23:51:39 +0000

Jag har alltid velat ha ett högre syfte. Ett speciellt i livet, en särskilt med mening med hela min existens. Gärna lite som Buffy eller Neo i Matrix bara det att jag helst undviker att riskera livet på något sätt om det går att undvika. Jag undviker helst alla samtal som rör klimakteriet med för den delen vad det nu har med saken att göra. Fast å andra sidan så behöver ju inte något egentligen ha med någonting att göra alls. Det har alltid varit mening. Jag skulle i princip kunna skrika morot så högt jag orkar eller helt plötsligt börja prata om något helt ovidkommande som takplåt under en diskussion om budgetunderskottet eller för den delen rysk artonhundratalslitteratur. Det är bara så jag är. Helst skulle alla andra också vara så. Ingen konsekvens, ingen ska ha en sammanhängande personlighet. Jag vill inte heller att folk ska ha gemensamma språk. Alla borde ha ett helt eget anser jag. Jag ser nämligen inte längre någon mening med att folk går runt och förstår varandra.

Jag funderar för mycket kanske

admin — Thu, 12 Jan 2012 19:50:53 +0000

Jag går ibland ner mig djupa filosofiska och existentiella grubblerier. Under perioder kan jag ha svårt att tänka på något annat än sådant. Det kan ta upp nästan all min tid under långa skov. Just när det är som intensivast så känns det ofta i och för sig som om jag är någon stor sanning på spåren. Antar att det är så forskare som vunnit Nobelpriset måste ha känt när de varit sin stora upptäckt på spåren. Ja, det kan verkligen vara så intensivt och högst verkligt. Mitt främsta problem har varit att omsätta det jag trott mig vara på spåren i en hållbar teori. Utan en sådan kan man dessvärre faktiskt aldrig veta om man kommit på något av värde över huvud taget. Speciellt om det har hunnit gå lite tid och man inte längre är säker på vad som har hänt och vad man en gång har tänkt. Men dokumentation har aldrig varit min starka sida det ska villigt erkännas. Jag måste skärpa mig på den punkten, det är helt klart. Och jag måste sluta sitta framför datorn och skriva meningslösa blogginlägg innan jag får gula fläcken i båda ögonen söndertrasade eller något ännu värre.

Inte igen

admin — Tue, 27 Dec 2011 12:34:36 +0000

Jag tror jag kan ha drabbats av urinvägsinfektion. Jag behöver inte gå inte på symptomen här antar jag eftersom det flesta nog vet eller i alla förstår hur det känns. Väldigt jobbigt kort och gott kan man säga till som trots allt inte har en aning. Det är tyvärr dåligt med läkemedel mot det här enligt min mening. Jag känner dessvärre varken till någon som fungerar på ett bra sätt när man väl drabbats och eller något förebygger åkomman på ett effektivt sätt. Jobbig situation alltså på alla sätt och vis. Jag hatar det här, av någon anledning så drabbas jag väldigt lätt och väldigt ofta av just urinvägsinfektion. Min läkare säger att det inte är så mycket att göra åt saken. Jag vet inte, kanske borde jag byta läkare eller kanske testa något nytt läkemedel. Så här kan jag i varje fall inte ha det länge till, den saken är fullständigt säker.

Alla tappar gnistan för eller senare (nästan alla)

admin — Sat, 24 Dec 2011 14:46:25 +0000

Visst är det märkligt hur vissa saker eller till och med personer kan förändras (ofta till det sämre) på några år. Det som jag främst tänker på när jag skriver det här pop/rockband eller andra artister som var fullkomligt briljanta i början. Sedan splittras de och gör ett längre uppehåll som variera mellan så där fem och 25 år. Som regel är de dock ganska usla när de väl kommer tillbaka. De har ändrats, deras smak har ändrats. Det är inte bara så att deras nya låtar är dålig utan lyckas även få gamla klassiker att låta förfärligt. Inte för att de spelar tekniskt sämre, nej det är snarare tvärtom. Men det verkar som om själen, gnistan som låg bakom storheten förut har försvunnit helt och hållet. Det är på något sätt som det är robotar (i det fallet jag tänker på) som spelar. De verkar ha drabbats av någon slags härdsmälta, en rörelsemässig motsvarighet allt annat, den hemska åkomman benskörhet eller något annat som förstör allting.