Konsekvens. Nej tack

Jag har alltid velat ha ett högre syfte. Ett speciellt i livet, en särskilt med mening med hela min existens. Gärna lite som Buffy eller Neo i Matrix bara det att jag helst undviker att riskera livet på något sätt om det går att undvika. Jag undviker helst alla samtal som rör klimakteriet med för den delen vad det nu har med saken att göra. Fast å andra sidan så behöver ju inte något egentligen ha med någonting att göra alls. Det har alltid varit mening. Jag skulle i princip kunna skrika morot så högt jag orkar eller helt plötsligt börja prata om något helt ovidkommande som takplåt under en diskussion om budgetunderskottet eller för den delen rysk artonhundratalslitteratur. Det är bara så jag är. Helst skulle alla andra också vara så. Ingen konsekvens, ingen ska ha en sammanhängande personlighet. Jag vill inte heller att folk ska ha gemensamma språk. Alla borde ha ett helt eget anser jag. Jag ser nämligen inte längre någon mening med att folk går runt och förstår varandra.